Styrka & Strid

Nu sitter jag och har lite tid för mig själv, första gången på 11 timmar, uppskattat? Ja.

Idag har det varit sjukt varmt, nästan 40 grader. Nu kanske ni säger, "åh, vad skönt" men då har ni inte upplevt DC-värmen när den är som värst. Det är så sjukt kvavt så det känns som att andas i en plastpåse, utan någon luft runt omkring. Det finns absolut inget syre i luften. Man vill till huset och bilen, bara för att slippa andas vakum. Fast då kommer ju nästa grej, det är så mycket kallare i hus och bil (tackar gudarna för AC, världens bästa uppfinning) att kroppen måste återställa sig från kallt till varmt hela dagarna. Detta resulterar i förkylning för min del, igen...

Så nu sitter jag här, med halsont och snuvar. Nu kommer träningen bli lidande, fast å andra sidan förstår jag inte hur jag skulle ha förhindrat det, stänga av AC:n i bilen? Nej du tack, kommer inte på frågan! Jag är hellre förkyld än att dö av syrebrist, eller av vätskeförlust (av all svett, om ni inte förstod det ;P).

Idag har jag och Tommy varit på museum för att undvika att vara ute. George och Max är på camp från 8 till 4 varje dag, och nästa vecka börjar Tommy också, samma tider ungefär, så det kanske blir ganska skön sommar i alla fall. Vi gick till American History, vilket är både mitt och Tommys favoritmuseum. För Tommy är det för att det finns mycket om presidenterna där, vilket han är superduktig på, han kan rabbla allihop, och kan fakta om de flesta. Jag har svårt att komma ihåg 10 av dem. För mig är American History min favorit erftersom jag tycker om krigsutställningarna, sjukt intressant.

Vi hade en toppendag i det något kyliga museumet. Sen var det dags att hämta upp de andra två små aporna, och jag lagade middag. Jag lagar inte så mycket mat i vanliga fall, men det har blivit mer det sista, fast tro mig, att försöka laga något som alla tre kan äta är en utmaning utan dess like. Idag hade jag lust att göra köttfärssås, och jag var helt hundra på att de skulle vägra äta det, mest för att det är en sörja. Men, tro det eller ej, alla älskade det, yes! Blir så glad för att de äter, känner mig mer uppskattad då på något vis, jag gör ett bra jobb.

Min värdpappa nämde igår att det bara är 2 månader kvar nu, det är INGENTING. Jag kommer hem snart, seriöst, jag har blandade känslor. Det är lite skrajset att åka hem igen, vad händer om inget är lika bra som det brukade vara, om jag inte nöjer mig med det jag har hemma. Eller om jag faller tillbaka till mitt gamla jag, för det är faktiskt så att jag har förändrats, till det bättre, mår mycket bättre nu än vad jag någonsin gjort, vill inte att det ska ta slut i och med att jag åker hem. Jag ska njuta det sista av den här tiden, ha så kul som jag bara kan, så får jag ta hemfärden när den kommer.

Hej hopp i sommaren! Jag har typ glömt att det är sommarlov hemma, en annan jobbar på som vanligt, fast förra veckan var väldigt speciell ändå.

Som ni kanske vet så befinner sig min familj i USA, och de kom till DC i tisdags. Jag har inte haft någon direkt hemlängtan, men det har varit underbart att ha haft dem här. Jag visade dem runt i DC, alla monumenten och byggnader, lyckades att köra vilse också när vi var på väg till zoot, så det blev precis som vanligt.

I lördags åkte vi till NY, åh, vad jag älskar den staden, den är helt galen. Jag har inte varit där sedan nyår, kul att komma tillbaka. Om jag inte hade varit Au Pair i DC området, så skulle jag lätt velat vara det i New York, hade trivts som fisken i vattnet. I alla fall så åkte vi båt ut till Staten Island, mest så vi skulle få en bra bild av frihetsgudinnan. Vädret var fantastiskt, helt perfekt. Efter det så åkte vi till Ground Zero, där tvillingtornen en gång stått. 9/11 memorial var enormt, och väldigt rörande, de har gjort två vattenfall, med namnen på kanterna som avled i och med attacken. Vid två namn stod det ".... and her unborn child" usch, det var lite jobbigt. De hedrar verkligen de avlidnas familjer och anhöriga, det är mycket vackert. Om ni ska besöka NY, så tycker jag definitvit att ni ska åka till ground Zero, lätt värt det!

På kvällen så åkte vi in till Times Square, och bara hängde, det stället kan nog inte sluta att imponera på mig, alla människor, och alla billboards, man förstår varför det är världskänt.

I söndags åkte vi in till Central Park, och nu äntligen kan jag säga att jag har sett "The Boathouse" som är med i var och varannan film, vi till och med åt där. Sen var det dags för Broadway!! Vi hade köpt biljetter till Chicago, den längst gående musikalen någonsin på Broadway. Det var sjukt bra, väldigt hög kvalité (vilket skulle vara konstigt om inte annat eftersom biljetterna kostade 500 kronor/st och då var de för halva priset). Nu är jag jättesugen på att se filmen, för jag visste inte riktigt vad Chicago handlade om när jag satte mig i teatern. Nu kan jag bocka av det från min lista också, sjukt coolt!

Det var tänkt att jag skulle få gå i den stora Zara butiken som har öppnat på 5th avenue, tre våningar, och den största Zara butiken i världen, men tiden hann ifatt, så jag måste åka till NY en gång till innan jag åker hem, måste få se den.

Jag åkte hem på söndagskvällen, och stackars mamma grät, även om vi ska ses på lördag igen.
Mamma, Simon och Joakim är kvar i NY, och ska stanna där tills torsdag, då ska de till Orlando, och jag kommer dit på lördag, och tar en veckas semester. Ganska nice alltså, men innan dess så ska jag jobba som en gnu i en vecka, sommarlov har jag nu upptäckt inte alltid är lika kul, i alla fall inte för Au Pairer, varför måste barnen ha sommarlov?

Lite bilder från New York får jag väl bjuda på!























Ser fram emot nästa helg!

Puss o Kram
Matilda

Helg sjukt, galet, efter 10 månader så har jag äntligen fått träffa min familj, min kära mor och bror. De är HÄR, Simon ligger bredvid mig och vi snackar musik, precis som vanligt. Mamma är lika underbar som alltid, och hon är så söt när hon försöker prata engelska, det blir lite fel här och där, och det låter som hej-kom-och-hjälp men hon gör sig förstådd. Joakim och Simon har varit lite blyga so far, men det kommer nog.

Jag och pojkarna kom till flygplatsen, och skulle vänta in dem, men det tog inte så lång stund innan jag vände mig om, och där var dem, och det kändes som om det bara hade gått en vecka. Det enda som var annorlunda var att min "lillebror" nu är ett halvt huvud längre än mig, konstig känsla att se upp till han, dock är han lika spinkig som vanligt, hehe. Helt underbart att få krama om dem igen. Familjen betyder mycket, det förstår jag nu.

Det ska bli så kul att visa dem mitt liv, min vardag. Denna veckan blir det DC, sen NY, och sist Orlando, så sjukt awesome!

Nu är jag trött dock, det har varit lite anspänning i och med ankomsten, men nu är de här, och jag har inte kännt mig så här avslappnad på länge.

Det har hänt ganska mycket förra veckan, lilla jag har ju faktiskt gått och fyllt 20, känner mig väldigt mycket mer vuxen, eller kanske inte.

På min födelsedag så bjöd min värdamilj med mig på middag, på en supermysig restaurang. Min kära värdpappa tog bilder som en galning, och barnen kunde inte sluta säga grattis. Efter middagen så fick jag cupcakes, med ljus i, så jag fick äntligen höra "make a wish" som man alltid ha hört i filmerna. Ska dock inte avslöja min önskan, då går den inte i uppfyllelse, och det skulle vara förskräckligt!

Sen var det då presenten, det var inte vilken present som helst, ett par diamantörhängen! Shiiiiiiit. Jag liksom, ägare av diamanter, galet är nog det rätta ordet. Jag bara satt där, med öppen mun, och visste inte vad jag skulle säga utom O My God. Kunde inte sluta kolla på dem.

I onsdags så var jag ute med några av mina vänner, åt på cheesecake factory, och jag tog faktiskt en cheesecake, något som jag inte har unnat mig på flera månader. Det blev en cocos med vit choklad, sjukt gott. Fast det bästa var sällskapet, jag hade så roligt, är så glad för mina vänner här, alla är helt underbara! De har gjort mitt år perfekt.

I fredags morse så åkte jag, med typ 200 andra au pairer till Niagarafallen i Kanada. Det är en utav kurserna jag har tagit, tre dagar i klassrummet, i DC, och sen en hel helg i Niagarafallen, ganska chill. Fallen var helt enorma, så imponerande. Det faktum att man kan dricka när man är 19 i Kanade gjorde inte helgen värre direkt. Vi åkte båt precis nedanför fallen, och vi gick så man kunde se fallen bakifrån, om man nu kan säga så, sen blev det utgångar också, så klart. Helgen blev toppen, hade så roligt.

Fast, även om förra veckan var fylld med roligheter så hade den inte kunnat gå långsammare, det faktum att mamma, Simon, och Joakim ska komma imorgon gör det omöjligt för klockan att gå tillräckligt snabbt. Jag längtar så efter att få krama om mamma och bror, 10 månader sen vi sågs sist. Det ska bli kul att se hur mycket längre Simon är, när jag åkte var han lika lång som mig, men nu tror jag att han är huvudet längre. Det är galet vad mycket som kan hända på ett år. Ingen kan ana vad kul allt ska bli, vi ska åka till NY i helgen, sen ska vi till Orlando, och gå på Disneyworld, och allt vad det heter. Så coolt, och jag hade inte velat göra det med någon annan än dem.

Så de kommer imorgon klockan 15.00 (lokal tid), fram tills dess, så kommer sekunder kännas som timmar!

Bilder!

Det ska komma fler bilder från Niagarafallen, men jag måste få de skickat till mig bara :)

Om 16 timmar så har min familj landat, undra om jag kommer kunna sova inatt...


Puss o Kram
Matilda

Idag är det den 5:e juni, och nej, jag kommer inte skriva om min födelsedag (det kommer antagligen ett inlägg om det senare), men att idag tar de som går sista året på Ingelstadsgymnasiet studenten. Jag kan knappt fatta själv att det är ett år sedan jag tog det. Att det var så kort tid sen man stod där, och grät för att man inte ville springa ut genom de där dörrarna, skiljas från alla elever, och tro det eller ej, men också alla lärare.

Att ta studenten är för de flesta endast glädje, visst några kommer man att sakna i skolan, men inte majoriteten. Man har haft det jobbigt, antagligen gått igenom ett och annat under sina tre år, men man har också kommit närmare till att hitta sig själv. För mig, som gick på Ingelstad var det aningen annorlunda. Det var som att lämna ett ställe som var ens hem, och hade varit för tre år, det fanns några man inte kunde stå ut med, men hallå, de flesta var helt underbara människor. Att bo på en internatskola var nog det bästa valet jag hade kunnat göra, hade så roligt, skulle gärna vilja skriva att det var nog det roligaste jag gjort, men det här året i USA slår det med minsta marginal. Även om Ingelstad också hade sina dåliga dagar, kommer jag inte ens ihåg något negativt alls.

Och när vi hade vår avslutningsmiddag så kom tårarna, för många, och man började inse att de roliga åren var över, inte för att man inte har kul efter studenten, men det är ändå ett litet tecken på att man kanske ska börja växa upp. Många i vårt tjejgäng fick stipendier, och då lipade man ju mer, och sen när man skulle krama om alla goa lärare, som Ingelstad har, så grät både dem och jag.

När det var dags att springa ut, så ville jag inte, hade en klump i magen, mest för att jag inte visste vad som väntade på andra sidan, vem visste vad som skulle hända efter att man sprang ut genom de säkra dörrarna på gymnasiet. Fast innerst inne så kände jag att det var dags, ville göra och se mer.

Studentdagarna var bland de värsta och de bästa i mitt liv. Jag hade riktigt roligt, balen är en av de de bästa i mitt liv, mycket för att man fick se pojkarna i annat än reflexbyxor, men hela studenten var ett väldigt bra avslut på tre väldigt bra år.

Vad händer eter studenten? Många ställer sig den frågan, och har ångest. Jag visste att jag ville åka iväg, hade bestämt mig för länge sedan att jag ville till USA, för jag ville uppleva en annan kultur och få motivationen tillbaka innan jag satta mig i skolbänken igen. Det beslutet har jag inte ångrat en sekund. Att åka till USA var det bästa jag gjort, skulle ha ångrat mig så mycket om jag hade jobbat hemma, eller börjat plugga direkt. Om jag nu, som nybliven 20-åring kan komma med något råd så är det att ta det lugnt, det är inte många som vet vad de ska göra efter studenten, och det är lugnt, man ska inte veta. Tiden efter studenten är till för att hitta sig själv, och finna något som man brinner för. Att sätta sig själv i nya situationer snabbar på den processen, och jag måste säga att jag rekommenderar alla som har någon som helst möjlighet att ut och resa. Ja, det är en kul grej, men man lär sig handskas med nya situationer och människor, vilket är sjukt intressant. Börja inte plugga för att du inte vet något annat som du kan göra, satsa istället på att ha riktigt roligt innan dess, bli reseledare, au pair, eller bara åk till ett annat land och jobba. Då kommer du tillbaka med så mycket mer motivation, och livserfarenhet så då kommer universitetsåren att gå mycket lättare.

Kan ni fatta, ett år sedan, så mycket har förändrats!

 

Förra helgen var det Memorial weekend i USA, den helgen är till för att hedra alla som har stupit i krig. I praktiken betyder det att man är ledig på måndagen också, vilket jag inte har något emot alls.

På lördagen kom efterlängtade Linn till mig och Elina. Ni som följer min blogg lite vet att hon bor i Texas, jag och Elina var och hälsade på henne i februari tror jag, usch, tiden går ruskigt snabbt! Hon är verkligen en helt underbar människa, och vi tre matchar verkligen, vi skrattade nog åtminstånde var femte minut!

Linn kom lagom till Eurovision, som jag, så klart hade full koll på. Det brukar vara illa när jag är hemma i Sverige, och detta året har det varit värre än vanligt. Kanske för att Sverige faktiskt hade en chans att ta hem det, kanske för att man försöker vara mer svensk här. Som vi alla vet så gick det ganska bra för Sverige, och vi trodde inte själva att det var sant. Jag vet vad jag ska göra 18:e maj 2013 nu, känns bra ;).

För att fira så åkte vi in till Baltimore, som jag aldrig har varit i innan, och käkade och kollade in den snygga hamnen.

På söndagen åkte vi hem till mig, åkte in till Georgetown, som för övrigt är min absoluta favorit del av DC, sån sjukt härlig atmosfär. Där var vi faktiskt inne på svenska ambassaden, som jag inte har varit inne på innan. Dock var det inte så mycket att se, men stackars Elina fick hemlängtan, och hon som ville åka hem innan vi gick in dit. Hon har inte haft det lika bra som jag, inte Linn heller för den delen. Jag är nog en av de få som faktiskt har haft ett perfekt år, som har en sjukt bra familj och vänner som kommer hålla för resten av livet. Det är så synd att en del inte har det så bra som jag, en del har verkligen fått familjer som är helt åt skogen.

Nu känner jag att det är dags att plocka upp de röda tråden, och prata om helgen. Efter Georgetown åkte vi in till centrala DC och hade picknick med andra svenska au pairer precis vid Washington memorial. På måndagen var det den dagen då vi skulle se allt vad DC har ett erbjuda, men vi råkade springa på ett evenemang som pågick vid Vietnam memorial, Barack Obama skulle tala! Gissa om vi stannade till! Så nu kan jag säga att jag har sett, och hört presidenten, ascoolt! Dock var det så ohyggligt varmt, så gissa om Matilda blev röd som en kräfta? Jag har en supersnygg solbränna efter mina shorts, på ena benet, lovar, det är vackert.

Helgen med Linn tog slut för snabbt, och när vi sade hejdå så sade vi "vi ses i Sverige", för det är ju faktiskt bara lite mer än två månader kvar, 10 veckor. Så sjukt att året börjar ta slut, jag vill åka hem, men jag har verkligen ett liv här nu, och det finns så otroligt mycket mer att uppleva. Så det är blandade känslor kan man lugnt säga.

En superhelg, på alla sätt!

 

Puss o Kram!

Matilda

Ja, nu har jag varit off de senaste veckorna, men ska försöka ta igen lite utav det :)

För två veckor sen så var jag och Elina, på konsert, och som ni kanske förstår av titeln så var vi på Maroon 5, med snygga Adam Levine. Men, det var bara en liten del av det storra arrrangemanget, det var nämligen Preaknes, USA:s näst störtsa jockey-lopp. Sen fanns det något som kallades för infield, innanför själva banan, där det var en mini-festival kan man säga. Massa folk, artister och öl då, så klart. Det spelade lite mindre band, som jag och Elina struntade i, vi ville hellre ta del av stämningen, och spara oss för de stora artisterna, Wiz Khalifa och Maroon 5.

Wiz Khalifa är för er som inte vet, en av världens största rappare, med låtar som Black and Yellow, Roll up, On my level och nu senaste Young Wild & Free och Payphone (med Maroon 5). Han var uppe på stora scenen, och han var bra, önskar bara att jag hade lyssnat genom hans låtar mer, för många är väldigt bra.

Sen var det då dags för Maroon 5, vi ställde oss långt fram, ungefär två meter till scenen och väntade, med vad kändes som en hel evighet. Det var väldigt bra väder, för bra, över 30 grader, vilket går vägen om man är i bikini och har lite space. Fast, om man står ihoppackade som i en sardinerburk, och har lite mer kläder på sig, är det inte lika kul. Men lätt värt att svettas en del för Maroon 5.

Tillslut kom de in på scenen, Adam i tjocka svarta glasögon och var snyggare än någonsin. Fatta vad bra de var live! Det lät så bra, och vilken show de gjorde utav det, och körde alla bra låtar. Bästa genomförda låten var nog Wake up Call eller Hands All Over, kan inte bestämma mig. Jag stod där, som ett fån, skrek som en dåre och dreglade som en hund. Jag kunde sjunga med i alla låtar, vilket jag gjorde, högt och fint. När det var dags för She Will be Loved så sjöng hela publiken, det var riktigt stor känsla.

Men hörrni, Adam Levine, seriöst, tror knappt det finns så många snyggare killar än han, alla tatueringar, kroppen och rösten, nepp han är en Gud i mänsklig form helt enkelt.

När de hade spelat klart ville jag inte tro att det var sant, jag stod kvar och ville bara höra mer. Det ENDA som var dåligt var att de inte spelade min favoritlåt Never Gonna Leave this Bed, vilket jag blev sjukt besviken för, men vad gör det, jag hade just sett ett utav de största banden i världen. Tillslut gick vi därifrån, och jag hade ett smile fastklistrat på ansiktet resten av helgen :D


Bilder!











Ojojoj, vad kan täkas slå denna upplevelsen?

Pusso Kram
Matilda