Styrka & Strid

Idag är det den 5:e juni, och nej, jag kommer inte skriva om min födelsedag (det kommer antagligen ett inlägg om det senare), men att idag tar de som går sista året på Ingelstadsgymnasiet studenten. Jag kan knappt fatta själv att det är ett år sedan jag tog det. Att det var så kort tid sen man stod där, och grät för att man inte ville springa ut genom de där dörrarna, skiljas från alla elever, och tro det eller ej, men också alla lärare.

Att ta studenten är för de flesta endast glädje, visst några kommer man att sakna i skolan, men inte majoriteten. Man har haft det jobbigt, antagligen gått igenom ett och annat under sina tre år, men man har också kommit närmare till att hitta sig själv. För mig, som gick på Ingelstad var det aningen annorlunda. Det var som att lämna ett ställe som var ens hem, och hade varit för tre år, det fanns några man inte kunde stå ut med, men hallå, de flesta var helt underbara människor. Att bo på en internatskola var nog det bästa valet jag hade kunnat göra, hade så roligt, skulle gärna vilja skriva att det var nog det roligaste jag gjort, men det här året i USA slår det med minsta marginal. Även om Ingelstad också hade sina dåliga dagar, kommer jag inte ens ihåg något negativt alls.

Och när vi hade vår avslutningsmiddag så kom tårarna, för många, och man började inse att de roliga åren var över, inte för att man inte har kul efter studenten, men det är ändå ett litet tecken på att man kanske ska börja växa upp. Många i vårt tjejgäng fick stipendier, och då lipade man ju mer, och sen när man skulle krama om alla goa lärare, som Ingelstad har, så grät både dem och jag.

När det var dags att springa ut, så ville jag inte, hade en klump i magen, mest för att jag inte visste vad som väntade på andra sidan, vem visste vad som skulle hända efter att man sprang ut genom de säkra dörrarna på gymnasiet. Fast innerst inne så kände jag att det var dags, ville göra och se mer.

Studentdagarna var bland de värsta och de bästa i mitt liv. Jag hade riktigt roligt, balen är en av de de bästa i mitt liv, mycket för att man fick se pojkarna i annat än reflexbyxor, men hela studenten var ett väldigt bra avslut på tre väldigt bra år.

Vad händer eter studenten? Många ställer sig den frågan, och har ångest. Jag visste att jag ville åka iväg, hade bestämt mig för länge sedan att jag ville till USA, för jag ville uppleva en annan kultur och få motivationen tillbaka innan jag satta mig i skolbänken igen. Det beslutet har jag inte ångrat en sekund. Att åka till USA var det bästa jag gjort, skulle ha ångrat mig så mycket om jag hade jobbat hemma, eller börjat plugga direkt. Om jag nu, som nybliven 20-åring kan komma med något råd så är det att ta det lugnt, det är inte många som vet vad de ska göra efter studenten, och det är lugnt, man ska inte veta. Tiden efter studenten är till för att hitta sig själv, och finna något som man brinner för. Att sätta sig själv i nya situationer snabbar på den processen, och jag måste säga att jag rekommenderar alla som har någon som helst möjlighet att ut och resa. Ja, det är en kul grej, men man lär sig handskas med nya situationer och människor, vilket är sjukt intressant. Börja inte plugga för att du inte vet något annat som du kan göra, satsa istället på att ha riktigt roligt innan dess, bli reseledare, au pair, eller bara åk till ett annat land och jobba. Då kommer du tillbaka med så mycket mer motivation, och livserfarenhet så då kommer universitetsåren att gå mycket lättare.

Kan ni fatta, ett år sedan, så mycket har förändrats!