Nu börjar jag inse, att jag verkligen ska åka, och det känns ganska läskigt, men samtidigt vet jag att det finns inget jag hellre skulle vilja göra. Den 15e augusti åker jag till andra sidan atlanten, och kommer inte tillbaka förrens om ett år, och det är lång tid...
-
Det är ganska mycket att fixa inför en resa till USA, speciellt om man ska vara där lång tid. Ni anar inte hur många timmar jag har jobbat med det här, det är lätt ett heltidsarbete. I alla fall så tror jag är så gott som klar med allt, så om två veckor ska jag till amerikanska ambassaden i Stockholm, och de ska intervjua mig, och säga om jag får visum eller inte, och om inget katastrofalt händer, så får jag det. Sen är det inte långt kvar...
-
Så nu när jag har det mesta under kontroll så har jag haft tid att tänka, det kommer inte bli lätt att vara ifrån alla. Kompisar och familj, men jag vet att min familj kommer att häsla på så det kommer jag stå ut med. Men alla andra då? Hur ska jag klara mig utan alla kompisar från Ingelstad och hemifrån? Annledningen till att jag börjar bli lite nojig nu är att ett helt gäng härligt folk var hos mig i helgen, och när de åkte visste jag att jag antagligen inte kommer att få träffa förrens om ett helt år, och det var faktiskt tufft. Sen hjälper det ju inte att de hade gett mig en liten dagbok där de i början hade skrivit hälsningar till mig, jag blev så sjukt glad. För det är väl så att man inte tror att folk bryr sig om en lika mycket som man gör för dem, så jag blev nästan förvånad "jaha, är jag er kompis, tycker ni det?" :P. Konstigt jag vet, men i vilket fall som helst så slog den tanken mig att jag kommer sakna dem så sjukt otroligt jättemycket, men förhoppningsvis vill de träffa mig när jag kommer tillbaka. Så det blev nästan lite jobbigt när de åkte.
-
Det som håller mitt hopp uppe om att det kommer bli ett toppenår mot alla odds är familjen, de verkar vara så supergoa människor. Jag har ständig mailkontakt med mamman och hon säger hela tiden att de inte kan vänta, de vill träffa mig nu, och att de vill visa mig allt som USA har att erbjuda. Det får mig att längta :D. Sen gör det ingenting heller att jag kommer att ha en walk-in-closet, ny inrett rum efter min smak, ha en egen våning efter att barnen gått och lagt sig, och där finns det tv och allt möjligt. Det bästa är att jag kommer typ att få ha en egen bil när jag är där, jag kommer få använda den hur mycket jag vill, det är bara helt sjukt!
-
Så det kan bli ett riktigt superår, men jag vet att det kommer bli så sjukt tufft, jag kommer nog inte kunna vara i mitt riktiga sinnestillstånd förren månader efter min ankomst, men om jag intalar mig själv att det kommer bli tufft, så kanske det kommer gå bra, HOPPAS!
-
Det är dags att ta steget ut för stupet, jag vet inte vad jag har att vänta mig, men jag klarar inte av att stå vid kanten och tänka vad som skulle kunna hända, jag vill veta.
-
Så, nu har jag skrivit av mig, grattis till er som orkat läsa allt, jag beundrar er!
-
Puss o Kram
Matilda
