Styrka & Strid

Var på Carl-Oscar dagarna igår, och själva grejen är inte att gå på rix-fm festivalen, eller att åka karuseller, utan det är för att man får träffa en massa folk som man i normala fall inte pratar med varje dag. För det är ju så att det är lättare att prata med någon om man är tvungen, för det är bara fult om man går förbi folk som man känner men man inte ens hälsar. När man pratar irl så tycker man att de är supertrevliga, men sen dröjer det tills nästa gång man stöter på varandra innan man pratar igen. Man skulle kanske kunna prata oftare, men jag tror att man är för feg. Man (eller i alla fall jag) tänker att andra inte vill prata med en själv, och att man skämmer ut sig om man tex chattar på Facebook, eller att den andra tycker att man är jättekonstig om man gör det. Ofta är det självklart inte så, men man är rädd för att göra bort sig, och att bli illa omtyckt. Det jag försöker få fram är att folk tycker oftast att det är trevligt om man hör av sig, även om man inte är bästa vänner. Många, tjejer framför allt, har en förmåga att överanalysera, vilket resulterar i färre vänner om man så vill, hur hemskt det nu än låter.