Varför??
Ja, nu är jag inte glad, min Au Pair kompis Fiona, är i rematch (hon måste hitta en ny familj inom två veckor, annars måste hon åka hem) och detta på grund av att hennes värdmamma överreagerar, vill inte gå in på exakt varför hon är i rematch, men tro mig, det är inga stora grejer! Hennes LCC (vår kontakt från organisationen) har också skrivit i rematch-papprerna så att det blir svårt för någon annan familj att vilja ha Fiona.
På ett sätt är jag glad, för om värdmamman är på det sättet, så är det bra att Fiona slipper henne! Fast självklart är jag så ledsen, jag vill inte att hon ska åka hem, eller långt härifrån heller, vi har verkligen blivit bra vänner. Vet inte hur jag ska klara mig utan henne... Men jag får inte ge upp hoppet än, vi får kämpa in i det sista. Under tiden hon är i rematch så kommer hon att få stanna hos mig, mina kära värdföräldrar erbjöd sig. Hoppas, hoppas att detta löser sig nu!
Så denna veckan har varit lite utav en sorgevecka, har inte gjort så mycket. Förra helgen (innan Fiona fick reda på att hon är i rematch) så var jag och familjen på Taste of Bethesta som jag skrev om i mitt förra inlägg. Det var trevligt, bara det att det var isande kallt, och det regnade och blåste som bara den! Jag frös som en gnu! Skulle ha varit snäppet roligare om det hade varit uppehåll, men jag överlevde! På kvällen hade min familj bjudit in vänner, och deras barn. En av de familjerna har fyra döttrar, de hade två, ville ha en till eftersom de gärna ville ha en pojke, och de fick tvillingdöttrar istället, fatta vilken chock! Den andra familjen hade två döttrar, så det var gott om det annars så sällsynta östrogenet i huset.
Jag tycker att det är kul att prata med andra amerikanska människor, att diskutera, jämföra och bara se hur de är som personer. Jag har insett att amerikaner är mycket trevligare mot främlingar än vad svenskar är, det är inte ovanligt att man berättar hela sin livshistoria för folk man inte har känt längre än en timme. De är öppnare, men vill också alltid visa sig från sin ljusa sida vilket innebär att de är vänliga mot folk de absoult inte tycker om, och övertalar andra att de lever det perfekta livet. I alla fall så tror jag att jag gjorde bra ifrån mig, de verkade tycka om mig...
På södagen var vi en sväng i DC, och vi fikade på starbucks. Jag såg några tjejer som såg skandinaviska ut (för tro mig, man ser om folk kommer från norden här, de sticker ut) men jag visste inte om de var norskar, danskar eller svenskar, hörde inte på vilket språk de talade. Mina andra au pair kompisar tyckte också att de såg svenska ut, men jag vågade inte gå fram och prata med dem. När de gick ut så såg jag att de var svenskar, 4 av 5 tjejer hade Converse, det blev uppenbart då!
Jaha, nu ska jag maila en massa LCC:s och försöka hjälpa Fiona, jag kommer att skriva om hur det går!
Puss o Kram
Matilda
På ett sätt är jag glad, för om värdmamman är på det sättet, så är det bra att Fiona slipper henne! Fast självklart är jag så ledsen, jag vill inte att hon ska åka hem, eller långt härifrån heller, vi har verkligen blivit bra vänner. Vet inte hur jag ska klara mig utan henne... Men jag får inte ge upp hoppet än, vi får kämpa in i det sista. Under tiden hon är i rematch så kommer hon att få stanna hos mig, mina kära värdföräldrar erbjöd sig. Hoppas, hoppas att detta löser sig nu!
Så denna veckan har varit lite utav en sorgevecka, har inte gjort så mycket. Förra helgen (innan Fiona fick reda på att hon är i rematch) så var jag och familjen på Taste of Bethesta som jag skrev om i mitt förra inlägg. Det var trevligt, bara det att det var isande kallt, och det regnade och blåste som bara den! Jag frös som en gnu! Skulle ha varit snäppet roligare om det hade varit uppehåll, men jag överlevde! På kvällen hade min familj bjudit in vänner, och deras barn. En av de familjerna har fyra döttrar, de hade två, ville ha en till eftersom de gärna ville ha en pojke, och de fick tvillingdöttrar istället, fatta vilken chock! Den andra familjen hade två döttrar, så det var gott om det annars så sällsynta östrogenet i huset.
Jag tycker att det är kul att prata med andra amerikanska människor, att diskutera, jämföra och bara se hur de är som personer. Jag har insett att amerikaner är mycket trevligare mot främlingar än vad svenskar är, det är inte ovanligt att man berättar hela sin livshistoria för folk man inte har känt längre än en timme. De är öppnare, men vill också alltid visa sig från sin ljusa sida vilket innebär att de är vänliga mot folk de absoult inte tycker om, och övertalar andra att de lever det perfekta livet. I alla fall så tror jag att jag gjorde bra ifrån mig, de verkade tycka om mig...
På södagen var vi en sväng i DC, och vi fikade på starbucks. Jag såg några tjejer som såg skandinaviska ut (för tro mig, man ser om folk kommer från norden här, de sticker ut) men jag visste inte om de var norskar, danskar eller svenskar, hörde inte på vilket språk de talade. Mina andra au pair kompisar tyckte också att de såg svenska ut, men jag vågade inte gå fram och prata med dem. När de gick ut så såg jag att de var svenskar, 4 av 5 tjejer hade Converse, det blev uppenbart då!
Jaha, nu ska jag maila en massa LCC:s och försöka hjälpa Fiona, jag kommer att skriva om hur det går!
Puss o Kram
Matilda
