Vill inte bli gammal
Nu har jag varit med mina värdbarn och min värdpappa Tom för att hälsa på hans mamma, som är dement, bor på ålderdomshem och knappt pratar. Jag tror inte att jag är den enda, men jag tycker verkligen inte om ålderdomshem, de ger mig rysningar i hela kroppen. Lukten, som är en blandning mellan sjukhus och gamla människor sticker i näsan, de halvblekta väggarna, och korridorerna ger mig klaustrofobi. Låt oss bara säga att besöka serviceboende är inte det bästa jag vet. Mår så dåligt också när jag ser alla gamla människor, som egentligen bara väntar på att få åka ifrån jordens fäste, som inte kan göra något själva och kanske är helt förvirrade. Det ger ingen positiv stämning direkt.
Jag vet inte hur länge min egen mormor var dement och bodde på serviceboenden, säkert 10 år, kommer knappt ihåg när hon var frisk. Men jag kommer ihåg att hon hela tiden blev sämre och sämre, hur hon var tvungen att sälja sin lägenhet på Pararellgatan i Sävsjö och till det faktum att hon inte ens visste vilka vi var. Så jag besökte henne så lite jag bara kunde, för det var så jobbigt att se henne, helt förvirrad, inte kände sig säker, jag hatade det så mycket. Varje gång jag gick in i hennes lägenhet tog jag mig ett djupt andetag, och bara kände ilningar i hela mig, för jag kunde aldrig veta hur hon skulle må just den dagen. Dock när jag blev äldre så insåg jag att jag var tvungen att besöka henne så mycket som jag bara kunde, för dels hennes skull, men också för min egen. Jag ville inte känna skuld när hon gick bort, men tog det lika mycket emot att åka till ålderdomshemmet varje gång, och jag avskyr det fortfarande.
Jag ville följa med till Toms mamma, så de där ilningarna kanske skulle försvinna, att jag skulle inse att det inte är så farligt, det kanske skulle hjälpa om jag besökte en person som jag inte kände. Dock var samma känsla kvar, under hela besöket. Toms mamma mådde ändå relativt bra, hon gick helt utan problem, åt och drack, dock så pratade hon inte, men hon log. Så hon var i mycket bättre skick än vad mormor var, i alla fall under de sista åren.
Tänk om man blir så dålig när man är gammal att man inte kommer ihåg ens egen familj? Det är min största rädsla, att vakna upp varje dag och inte veta vart man är, vem man är och alla människor man möter har man aldrig sett förr. Vill verkligen inte att min familj ska få genomgå det. Ja, jag vet att jag är 19 och att jag verkligen har hela livet framför mig, men är fortfarande rädd för att bli gammal. Det gäller att ta vara på varje stund som man är frisk, och njuta av det.
Försöker just nu bara skaka av mig känslan som jag har i kroppen, det får bli att läsa en bra bok!
Puss o Kram
Matilda
Jag vet inte hur länge min egen mormor var dement och bodde på serviceboenden, säkert 10 år, kommer knappt ihåg när hon var frisk. Men jag kommer ihåg att hon hela tiden blev sämre och sämre, hur hon var tvungen att sälja sin lägenhet på Pararellgatan i Sävsjö och till det faktum att hon inte ens visste vilka vi var. Så jag besökte henne så lite jag bara kunde, för det var så jobbigt att se henne, helt förvirrad, inte kände sig säker, jag hatade det så mycket. Varje gång jag gick in i hennes lägenhet tog jag mig ett djupt andetag, och bara kände ilningar i hela mig, för jag kunde aldrig veta hur hon skulle må just den dagen. Dock när jag blev äldre så insåg jag att jag var tvungen att besöka henne så mycket som jag bara kunde, för dels hennes skull, men också för min egen. Jag ville inte känna skuld när hon gick bort, men tog det lika mycket emot att åka till ålderdomshemmet varje gång, och jag avskyr det fortfarande.
Jag ville följa med till Toms mamma, så de där ilningarna kanske skulle försvinna, att jag skulle inse att det inte är så farligt, det kanske skulle hjälpa om jag besökte en person som jag inte kände. Dock var samma känsla kvar, under hela besöket. Toms mamma mådde ändå relativt bra, hon gick helt utan problem, åt och drack, dock så pratade hon inte, men hon log. Så hon var i mycket bättre skick än vad mormor var, i alla fall under de sista åren.
Tänk om man blir så dålig när man är gammal att man inte kommer ihåg ens egen familj? Det är min största rädsla, att vakna upp varje dag och inte veta vart man är, vem man är och alla människor man möter har man aldrig sett förr. Vill verkligen inte att min familj ska få genomgå det. Ja, jag vet att jag är 19 och att jag verkligen har hela livet framför mig, men är fortfarande rädd för att bli gammal. Det gäller att ta vara på varje stund som man är frisk, och njuta av det.
Försöker just nu bara skaka av mig känslan som jag har i kroppen, det får bli att läsa en bra bok!
Puss o Kram
Matilda
