Stoppa tiden!
Varför går allt så himla snabbt?! På mindre än en månad så ska jag ha hinna med att komma hem till Sverige, träffa alla vänner, packa igen och flytta till universitetet i Linköping. På fyra veckor så ska jag fullständigt byta liv. Jag är nervös, för mycket. Mest är jag nog nervös för själva universitetet, vad händer om jag inte trivs på programmet, eller på campus? Den 20:e augusti klockan 13.15 ska jag befnna mig på campus för upprop, och då börjar också nollningen, vilket tydligen är bland de största i Sverige. Man måste betala 1000 kronor för att vara med, onödigt mycket pengar, men eftersom jag ska bo där, så känner jag att jag måste vara med om jag ska hitta vänner. Sen hoppas jag och tror att det kommer bli kul!
Sen var det ju det här med alla dessa examinationer, jag har redan fått reda på att jag ska ha första i början av september, måtte det vara lätt!
Jag har fixat med boende, det blir korridor (eller korre som jag nu har fått lära mig). Det är i princip omöjligt för första års studenter att hitta en lägenhet, och sen så tror jag att det kan vara riktigt roligt med korridor, om man får bra människor att bo med. Skönt att jag veta att jag kommer få tak över huvudet i höst. Men jag har ju ingen aning om hur något fungerar, men det förstås, det vet nog inte så många andra heller.
Jag börjar bli vuxen, på riktigt nu...
Nu har jag också börjat tänka på hur lite tid jag har kvar här med. Om tre veckor är jag hemma i Sverige igen efter ett helt år. Det här med att ett år är en lång tid är bara snack, detta året har kännts som en månad. Jag har haft så ofantligt kul här, så det börjar känns så sorgligt att jag ska åka hem. Jag kommer sakna min värdfamilj så mycket.
Fast, jag ska inte börja deppa nu, jag ska göra det bästa utav situationen, och ha så roligt som möjligt de sista veckorna. Jag måste erkänna att jag längtar lite hem också, till min familj, och mina vänner, där känns det faktiskt att det har gått lång tid.
Puss o Kram
Matilda
