Styrka & Strid

Om exakt en vecka, på pricken är jag i mitt lilla korridorsrum i Linköping. Nu är jag i London och spenderar de sista dagarna med familjen och mina fina vänner som jag skaffat. Jag tycker att det alltid är så konstigt när man skaffar nya vänner för man vet inte hur ens liv såg ut utan dem. Eller kanske mer hur ens liv kommer se utan dem. Har redan sagt flera hejdå. Hatar att ta avsked.

 

Det kommer bli jobbigt att säga hejdå till familjen också. Kommer sakna barnen och Tania, och kanske framförallt Jesper. Vi har klickat så bra. Det här är dock annorlunda mot hur jag kände när jag lämnade USA för ett år sedan. Detta känns hundra gånger enklare och det är kanske inte så konstigt. Jag har ju faktiskt bara spenderat två månader med dem. Det är inte lång tid. Jag hoppas ändå att jag kommer kunna komma tillbaka och hälsa på. För övrigt pratade jag med min familj i USA i helgen, och jag börjar gråta när jag lagt på. Hur kan det fortfarande vara så känslosamt? Jag är nog en mes, det är nu bevisat. De kommer alltid vara min andra familj, måste hälsa på dem snart!

 

Jag längtar till plugget. Jag vill lära mig mer och har en känsla att detta kommer bli det bästa året i Linköping. Vill krama om alla, och på lördag nästa vecka kommer det bli en reunion utan dess like. 

 

Saknar min egen familj. Speciellt mamma. Hon har tagit ledig den dagen jag är hemma så vi kan umgås de 30h jag är hemma i Småland. Nästa sommar ska jag vara hemma, vill bara chilla för en gångs skull. Kan någon påminna mig om det nästa vår? För jag har en känsla att jag kommer vilja dra iväg igen. Vill vara hemma, och umgås med alla i längre tid än två dagar. 

Som sagt, jag är en mes. 

 

I helgen har jag haft riktigt kul, har i princip varit inneboende hos Linnea. Var hemma hos henne fredag, lördag, söndag och måndag. Vi gick ut i fredags, som antagligen var min sista utgång i England. Det var kul, men linköpings uteliv är snäppet vassare. I lördags grillade vi ett gäng, och i söndags sov jag över. det var skönt att vara så mycket utanför huset. För tro mig, även om man trivs med sin familj, så finns ibland inget skönare än att slippa dem i några timmar. 

 

Jag har knappt inget planerat denna veckan förutom att säga ännu fler farväl. Fast det är mer som vi ses igen, om man tänker så så blir det enklare. 

 

Bilder!