Styrka & Strid

När folk frågar hur det är att vara au pair säger jag alltid att det inte är så lätt. Man måste ha skinn på näsan, vara öppen och flexibel. Man kan inte räkna med att man har samma arbetstider och uppgifter. Man måste vara med på att göra allt som värdföräldrarna vill, inom en viss gräns förstås. Arbetstider kan alltid ändras. Som au pair är man helt där för familjen. Man ska kunna jobba obekväma och udda tider.

Denna helgen är jag en ren definition av au pair yrket. Jag jobbar 24/7 hela helgen, från fredag morgon till söndag eftermiddag. Kul? Nja, hade kanske gärna sett att jag fått lite vila och fritid. Jag får inget extra betalt för det även om jag kanske tycker att jag skulle förtjäna det, haha!

Jag jobbar en del, eller väldigt mycket helger. Mest eftersom mina värdföräldrar är musiker. Deras arbetstider är sällan 9-5 fem dagar i veckan.

Om de inte vore så fruktansvärt snälla, så skulle det vara mycket svårare att säga ja till allt. Men jag går med på att jobba helger för att jag får ut så mycket utav det från dem. De behandlar mig som en i familjen. De uppskattar verkligen mig.

Det i sig ger mig mycket mer än vad som faller bort när jag spenderar hela helgerna med att jobba istället för att hänga med vänner.

Meeeen just nu, klockan halv 11 på en fredagskväll efter 15h jobb önskar jag inget hellre än att få gå härifrån. Jag är helt slut! Jag kommer vara död på söndag. Måtte jag få mycket comp-ledigt för det här.

Fick reda på i veckan eller upptäckte att mitt flyg som Tania beställt inte alls är klockan 8 på morgonen, utan på kvällen den 12:e augusti. Jag måste vara tillbaka i Linköping 15:e och åker på kvällen den 14:e hemifrån. Jag kommer hem mitt på dagen den 13:e. Ett och ett halvt dygn hemma. Grattis. Jag vill gärna umgås med min familj. Har så fruktansvärt dåligt samvete för det. Längtar faktiskt lite hem nu. Fast återigen, jag har jobbat 15h.

Jag har haft roligare helger!

Puss o kram
Matilda

Då kan jag med lite störd stolthet säga att jag har sett den största tennistuneringen i hela världen. Det var maffigt, vilken stämning. Det illa var att jag bara upplevde det i 3,5 h. Anledning? En sjukt lång kö...

För det var bara inte jag som hade tänkt gå just den dagen. Jag åkte dit själv, alla andra jobbade. Det gjorde inte så mycket för mig, tycker faktiskt om att göra saker själv för då träffar man så mycket intressant folk. I alla fall hade Jesper, min värdpappa sagt att om jag börjar köa vid 9, så kommer jag garanterat in. Fast när jag började köa så sade funktionärerna att jag antagligen skulle vänta till 5. Jag tog mig en ordentlig funderare men kom ändå fram till att det var min enda lediga dag denna vecka och jag hade inget annat jag skulle göra. Det var bara att sätta sig och låta tiden gå.

Jag träffade två tjejer i kön som blev mitt sällskap, en 30-årig kvinna från Dublin som hade flugit hit endast för Wimbledon samt en 40-åring som ursprungligen kom från Polen men som hade bott i London i 10 år. Efter att ha köat tillsammans i 8h så känner man varandra ganska bra!

Det var inte så farligt att köa som jag trodde. Grejen är att de släpper in de 8000 första, sen tar de inte in fler tills någon går ut. Alltså går det otroligt segt efter det att de släppt in 8000. Att det var otroligt vackert väder gjorde allt enklare. Klockan kvart över fem kom vi in. Då gick mina nya vänner och jag för att ta en Pimms, en mycket klassisk engelsk drink som är ett måste på Wimbledon. Denna drink kan rekommenderas, den var lite som gin och tonic. Antagligen smakade den mycket bättre eftersom vi verkligen förtjänade den, efter 8 timmars väntan.

Sen var det dags för att ställa sig i en ny kö, till en court 3, en utav banorna med läktare. De som inte hade köpt reserverade biljetter till den banan fick stå där. Jaha, kul tänkte jag. Mina vänner hade gått för att se en annan match, eller vi tappade bort varandra på vägen. Så där stod jag i en timme till, man var lite trött på det där köandet. Fast NÄR jag kom in, så fick jag se en riktigt bra match! Den var mellan Simon och Lopez, två halvbra spelare (eller alla som är på Wimbledon är sjukt bra) där spelet bar väldigt jämnt. Det sista setet gick till tiebreak. Nu förstår jag verkligen varför många är helt fast i tennis, vilken sport det är! Och känslan runt omkring, alla på läktarna är supertysta när spelet är igång och så fort bollen går ur spel blir alla som galna. Eller ja, typ iaf.

Efter 2,5 h tennis gick jag runt på de mindre banorna där man inte behövde stå i kö. Faktum var att jag kände mig ganska trött så jag orkade inte riktigt trängas för att se. Jag gick runt området och verkligen sög i mig atmosfären. Det är otroligt vackert där inne. Alla som kan ska försöka uppleva det men ett tips från mig är att komma dit vid minst 6, för att börja köa.

Puss o Kram
Matilda

Nu är det söndag kväll, och jag är helt slut! Vilken vecka jag har haft, huset har varit belägrat av 5 släktingar, jag har träffat minst 10 nya människor, handlat alltför mycket grejer och har sett många delar utav London. En sjukt bra början av min sommar!

I fredags följde jag med familjen in till Embankment, det området där London Eye, Big Ben, och Westminster Abbey finns. Där fikade vi och åt superlyxiga crossianter. Sen gick vi på London transport museum, riktigt fint museum! Jag tycker faktiskt att det är kul att se en massa gamla vagnar, och bilar.

Efter det gick jag själv till Big Ben, för att få en bättre bild av alla turistattraktioner i området. Jag har varit i London en gång innan, för 5 år sedan på språkresa men då var vi bara i London i två dagar. I alla fall kommer jag ihåg hur impad jag blev av den där enorma klockan, och även i fredags bara stod jag och kollade. Hela Embankment är ett område som jag tycker väldigt mycket om. Inte bara för alla attraktioner, utan hela känslan. De flesta byggnaderna är gamla och hur mycket folk det än kan vara är det ändå på något sätt lugnt. Känslan är härlig liksom!

På kvällen var jag barnvakt åt 6 barn, varav alla är under 9 och två är under 3 år. En utmaning kan man lugnt säga! De andra fyra vuxna gick på teater, och så klart snälla Matilda erbjuder sig att vara barnvakt. Haha, men det gick faktiskt bra! När alla barn tillslut somnat var jag dock helt slut. Jag hade också glömt att det var midsommar. Då tog jag fram glass och jordgubbar, och kollade på instagram. Blev lite nedstämd av alla bilder på sommarsverige, önskade att jag vore hemma. Jag ringde även lite samtal, började nästan gråta när jag pratade med Annie. Saknar alla, och speciellt universitetskompisarna eftersom jag ny har umgåtts med dem i ett helt år, svårt att vänja av sig...

Som ni kanske sett så var MIN värdmamma med på BBC på kvällen, ett liveprogram som heter Newsnight. Tanka och hennes band blev lite intervjuade och spelade. Jag var allt lite stolt måste jag säga, hon skötte sig utmärkt!

I lördags var det dags för mitt midsommarfirande! Vi gick till Hyde park med ungefär 1000 andra svenskar och hade picknick. Tycker det är intressant att svenskar är så folkskygga för främlingar i Sverige, men utomlands är alla hur trevliga som helst. Är det inte dags att vi svenskar byter mentalitet? Främlingar är inte så farliga som man tror.

På kvällen var det dags för min första utgång i London, och det blev till en rockklubb, hör och häpna! Inta alls min musik, men vi hade kul i alla fall! Är så glad för att Ellinor är här också, min kära barndomsvän som jag vet alltid kommer finnas i mitt liv!

Idag har jag bara slappat, och ätit en massa onyttigheter som England har att bjuda på. En riktigt skön söndag helt enkelt!

Puss o Kram
Matilda

Bilder!

Igår hade jag nog antagligen den mest effektiva dagen hittills i London. Jag jobbade på morgonen. Det var en lagom stor utmaning att få Hugo och Lukas till skolan när deras kusiner är i huset. Allt tog längre tid än vanligt, men som den super au pair jag faktiskt är så kom de i tid till skolan. När jag kom hem sade Jesper att jag fick resten av dagen ledigt, det lönar sig att ge bort sitt rum när familjen får gäster!

Sen var det dags att åka in till London för ett besök på natural history museum. Vilken byggnad det var! Blev helt överrumplad av dess ut, och insida. Jag träffade tre väldigt trevliga tjejer; Julia, Isabelle och Ylva, alla tre au pairer i London.

Själva museet var mest som vilket annat Naturhistoriskt museum: dinosaurie skelett, uppstoppade djur, och en massa stenar. Det är intressant, men har man sett ett sådant museum så har man sett de andra. Jag är absolut mer en SO än en NO människa dessutom så jag kanske inte njöt till 100% av att se en avbildad val.

Efter det åt vi lätt lunch och hade frozen yoghurt. Det har jag saknat sååå mycket från USA men det var en liten besvikelse. Smakerna var inte lika skarpa, och de hade bara tre olika sorter, i USA fanns det minst 10. Fast, den glassen gjorde mig på tillräckligt gott humör, en liten nostalgitripp är ju aldrig fel.

Isabelle åkte till sitt hus för att jobba, men resterande tre gjorde ett spontanresa till Camden. Det ligger i nordöstra London och är känt för deras marknader. Att komma dit var som att kliva in i en helt annan värld. Man var inte längre i London utan i en by i Afrika med en massa färger. Det var lite ghettoish på ett coolt sätt. Det fanns en massa kläder, väskor, smycken, skitsaker, lite som Vrigstad marknad •100.

Det enda jag "köpte" var en liten fotbehandling med en massa hungriga fiskar. Japp, jag stoppade ner fötterna i vattnet, och sen fick fiskarna göra jobbet och äta upp all död hud. Måste säga att det var den konstigaste känslan på länge. Om man inte kollade på fiskarna kändes det nästan som vattenstrålar, men en del var så stora så man verkligen kände hur de åt. Även om det var lite läskigt så blev det resultat, fötterna är jättemjuka och fina nu.

Efter Camden åkte vi hem, jag tog mig i kragen och sprang. Familjen hade lagat lamm, något som jag aldrig tidigare ätit. Det var så gott, dessutom var det potatis och någon slags champinjonsås. Mums!!

Jag mötte upp Julia igen i Putney (där jag bor) för att ta en öl på en pub. Har verkligen längtat efter att få känna av den kulturen och det var trevligt. Supermysig pub, med liveband som spelade allt möjligt. Jag och Julia, som där bara hade känt varandra i 10 timmar hade riktigt roligt. Verken hon eller jag är blonda så en kommentar vi fick var "ni kan ju inte vara svenskar, ni har ju inte blont hår". Vad vill dem att man ska svara på det? "oj förlåt om jag gjorde dig besviken, ska bättra mig". Haha, dessa förutfattade meningar! Jag är så svensk man kan bli, med eller utan blont hår och blåa ögon.

En riktigt bra dag i Europas huvudstad, jag trivs mer och mer!

Puss o Kram
Matilda

Nu har det blivit fullt hus! Jespers syster med familj är här, så det är totalt 11 personer, varav 6 barn i huset. Det kan hittills sammanfattas med extrem hög ljudnivå och en tillfällig flytt för mig till Freyas barnkammare. Detta kan bli en kul vecka...

I centrala London har jag har hittills bara sett piccadilly Circus och Oxford street. Jag hoppas på att jag hinner se mer denna vecka, tror jag kan bli mer ledig nu när vi har gäster.

Annars måste jag säga att jag trivs riktigt bra här, börjar komma in i familjen mer och mer. Barnen börjar vänja sig vid mig men de föredrar förstås föräldrarna framför mig. Freya, tvååringen, är så söt. Till och med Jesper sade att hon verkar tycka om mig. Lukas gjorde en enkät där han frågade hur bra man var på sitt jobb, i mitt fall au pair. Skalan var upp till 110. jag sade runt 80, men då sade Lukas att jag var bättre än det, minst 105! fatta vad det gör en varm och lycklig i hela kroppen!
Så, de kanske tycker om mig iaf ;)

Ska träffa en massa nytt folk denna vecka. Jag trodde att det skulle bli svårt att hitta kompisar på två månader, men det ser ut att lösa sig. Jag kommer på mig själv med att jag hela tiden jämför allt med hur det var i USA. Eftersom USA var perfekt är det svårt att njuta fullt ut av detta. Jag tänker på min familj i USA hela tiden nu, jag ska spara ihop till en flygbiljett om det så krävs att jag lever på blodpudding i en månad!

Just nu sitter jag utanför en after-school mattelektion, för att lärarna för Hugo och Lukas tycker de behöver extra stimulans i matte eftersom de är så duktiga. I Sverige tycker man kanske att man inte behöver göra något utanför skolan. I England är dock mentaliteten att man måste ordna det själv, det går inte att lita helt fullt på skolan och dess kvalité. Det är en utav alla viktiga lärdomar man får när man är ute och reser; Sverige kanske inte är så dumt i alla fall.

Jag ska sitta barnvakt åt alla 6 på fredag så det blir min midsommarafton, haha! Dock hörde jag att svenskar ska fira i Hyde park på lördag, ska visst vara galet.

Annars får jag hälsa alla en bra midsommar!!

Puss o Kram
Matilda

I tisdags frågade min värdpappa Jesper om jag ville ha en biljett till operan där hans orkester spelar. Mitt svar blev "jag har aldrig gått på en opera...". Så fort jag sagt det så fixade han en biljett till mig, utan några som helst protester från min sida!

Operan hette Eugen Onegin, utav Pjotr Tjajkovskij. Ett halvmörkt drama om två män som till en början är goda vänner. Den ena blir svartsjuk eftersom den andra flörtar med en kvinna som den första är störtkär i. Det ena leder till det andra, och de utmanar varandra på russian roulette. En duell där en måste dö. Historien slutar dock inte där, utan man får se fem år framåt när den överlevande återvänder och skapar en hel del skvaller.

Operan var helt på ryska, men de hade engelsk text så man kunde följa med i handlingarna. Till min stora förvåning så var det riktigt bra! Sångarna var otroligt skicklig, och jag fastnade verkligen i handlingen. I min vildaste fantasi trodde jag aldrig att jag skulle tycka om opera, så jag är glad att jag fick chansen att se det!

Operan låg inte inne i London, utan 2 h bilfärd söderut, mitt i den engelska landsbygden. Det var som taget ur stolthet och fördom, byggnaderna var helt fantastiska! Bara det var en upplevelse i sig. I pausen åkte vi in till en by i närheten, och satte oss på en pittoresk pub. Eftersom operan hade klädkod var jag och Jesper uppklädda, alla locals i puben undrade säkert vad vi var för konstiga utlänningar. Som pricken över i:et regnade det ute, så min engelska upplevelse blev verkligen komplett! I den där lilla, lilla byn låg det tre pubar, förstår verkligen inte hur alla går runt. Antar att engelsmännen verkligen älskar sina pubar till döds. De går dit som vi tar en fika, alltså väldigt ofta!

Kände mig sjukt kulturell den kvällen, med både opera och en lokal pub. Ett riktigt bra obsdagsnöje måste jag säga!


Puss o kram
Matilda

Nu är jag här! Allt är jättebra, familjen är hur go som helst. Dock försov jag mig i morse, så klart! Jag försover mig aldrig annars, klart jag ska göra det min första jobbdag, gaaah! Pinsamt minst sagt, men de tog det bra, förstod att jag var trött.
Jo, en annan sak är att igår när jag kom, så hade både mamman och näst yngsta barnet Hugo haft en hemsk maginfluensa, som dessutom pappan och andra sonen haft. Så de var inte sådär superpigga direkt... De mådde så dåligt över att de inte orkade göra något, för det var tänkt att vi skulle gått ut och ätit allihop, men det blev inte så mycket tal om det. Haha, eller hur låter det som en perfekt början?!


Barnen är väldigt väluppfostrade, är imponerad av hur lugna och trevliga de är hittills. Flickan är så söt! Äntligen kommer jag få ta hand om en tjej! Området jag bor i är så typiskt engelskt man kan tänka sig, alla hus ser precis likadana ut. Huset som jag befinner mig i är inget undantag. Det är smalt och högt med massa olika nivåer, där jag har mitt rum högst upp (jag ska ta bilder någon gång).

Fast, det som jag är allra mest impad av är mina värdföräldrars jobb, bägge är musiker till yrket. På väggen hänger det guld och platinaskivor, och all deras musik finns på spotify, så det har onekligen gått bra för dem. Sök på Bond för min värdmammas stråkkvartett, och Kungsbacka piano trio för min värdpappas band. Det är inte sådan musik jag lyssnar på alls annars, men det är fortfarande coolt. Min värdmamma har tom spelat i Prince Alberts hall, och på OS invigningen 2012... Vart har jag hamnat egentligen?!

Min värdpappa är ifrån Borås ursprungligen och min värdmamma från Sydney. Barnen förstår all svenska, men svarar på engelska. Det är tanken att jag ska prata så mycket svenska jag kan med dem.

Idag har jag varit runt och kollat på området, jag tror jag kommer trivas utmärkt! Snart ska jag ta mig in till centrala London för att börja se allt jag vill se! Ellinor är dessutom här, så ska försöka träffa henne också denna vecka!

More updates yet to come!

Puss o kram!
Matilda

Är hemma i Småland hos familjen, och det finns absolut inget som kan beskriva den känslan jag får när jag får komma hemhem. Jag andas in den rena och friska luften, och jag känner hur hela kroppen slappnar av. Är det inte lite märkligt, framför allt med tanke på hur bra jag trivs i Linköping, för det ser jag som mitt primära hem nu, borde jag inte slappna av mer där?

I alla fall har jag hittills umgåtts en del med familjen, igår såg jag bror min spela match, och hälsade på släkten i Jönköping. Idag har familjen varit iväg och handlat i Värnamo, och bara myst. Hur härligt hade det inte varit att faktiskt umgås en hel sommar? Få mammas mat, åka till Öland med syster, och prata musik och träna med bror?

Ikväll så träffade jag tjejerna, jag har många gäng från olika områden, men detta är mitt bas-gäng. Många av dem har jag gått tillsammans med från lekis till 9:an. Vi känner varandra innan och utan, man behöver inte anstränga sig alls, spelar liksom ingen roll hur lång tid vi varit ifrån varandra. Det roliga är att även om vi alla gick skilda håll under gymnasiet har vi lyckats hålla kontakten, och träffas, jag träffar dem så fort jag är hemma. Antagligen, och förhoppningsvis kommer jag se dessa underbara tjejer livet ut.
När vi satt där insåg jag hur mycket jag missar i deras liv när jag bor i linkan, många gånger är jag helt lost. Hur kul skulle det inte vara, att ha en hel sommar tillsammans med alla dem igen, precis som förr?

Gjorde jag verkligen rätt som valde att åka? Är inte relationen med familj och vänner viktigare? Måste jag välja?

Jag tror någonstans att jag inte behöver det. Vad jag än gör, så vet jag att min familj alltid kommer finnas där, för all del har de knappast något val. Mitt bas-gäng hoppas jag också kommer finnas där, i fall de inte blir trötta på mig som bara är ute och reser. Jag vet att jag måste vårda den vänskap vi har, det vore verkligen hemskt om jag helt bröt upp, med någon av dem.

Idag fick jag ändå lite kalla fötter, men inser att jag måste åka för min skull, för att jag vill. Och varför inte åka? Jag är snart 21, och inget som binder mig kvar här, dessutom är jag bara borta 2 månader denna gången.
Nej, detta ska nog gå bra!!

Puss o Kram
Matilda

Vad säger man om ett år som kanske hade allt? Tror knappt jag varit med om ett lika bra år, någonsin. Men det så klart, jag är bara 20, förhoppningsvis kommer det fler liknande år.

För tänk, 2012 började med att jag var i New York, och firade nyår där, ganska bra start. Man kan säga att de sista 7 månaderna i USA var perfekt. Jag hade kommit in ordentligt i min värdfamilj, jag var en i familjen. Jobbet gick bättre och bättre, jag skaffade ännu fler vänner, och hade the time of my life.

Jag saknar USA varje dag, men jag har upplevt fler äventyr sen jag kom tillbaka. Universitetet är början på ett liv som vuxen, eller kanske en språngbräda.

Jag har lärt mig mycket under 2012, att vara spontan, inte döma människor vid första intrycket, ta vara på tiden när man är ung, och kanske framförallt att det är okej att vara sig själv.
Ganska bra lärdomar, om jag får säga det själv.

Vad finns det att se fram 2013? Kanske inte så mycket, jag antar att jag kommer studera, för större delen av året. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag kommer kunna åka till USA i sommar, men vet inte om jag kommer ha pengar till det.

Förra året var det bästa året i mitt liv, och det kommer göra att jag även vill göra 2013 lika bra.

Puss o Kram

Nu kör vi igen, nu är det dags att försöka återskapa denna blogg. Anledningen till dess tillfälliga bortgång har jag inte riktigt svaret på. Kanske för att jag har påbörjat ett nytt liv och har varit tvungen att själv komma in i det, innan jag kan börja dela det med andra. Nu efter en termin på universitetet så kan jag med säkerhet säga att jag på riktigt fått rutin på allt.

Tja, vad är det som exakt har hänt? Jag kom hem från USA en och en halv vecka före planterat, för att kunna överraska alla här hemma. De enda som visste om det var mamma och Lisa och Alma. När jag åkte hem med mamma från Landvetter ringde jag på hos min syster direkt. Stackarn blev så chockad så hon lipade i två timmar.. Jag överraskade alla tjejerna hemma med, Lisa och Alma hade ordnat en tjejkväll, och när alla hade kommit så hoppade jag fram där bakom en gardin, fatta vilken känsla. Jag hade saknat alla, mycket mer än vad jag hade trott.

Två veckor efter hemförd var det dags för ett nytt äventyr, flytta till Linköping och börja på universitet. Det var ganska pang på, men det var nog bra för min del, då kunde jag lägga kraft och energi på det, istället för att gå runt och tänka på USA stup i kvarten.

Jag trivs sjukt bra, både på programmet, och i Linköping, känns som om jag hamnat rätt. Alla kurser vi hittills läst har varit intressanta, jag menar, vems hjärta bultar inte lite extra när man läser svensk politisk historia, och makroekonomi?
Klassen jag har hamnat i är också underbar, alla är positiva, lätta att prata med, och mogna, verkligen på ett helt annat sätt än i gymnasiet. Eftersom hela klassen är intresserade av politik så blir det en hel del intressanta, och väldigt djupa diskussioner, loooove it!

Detta inlägget har hittills varit äckligt glatt och positivt, man vill inte höra att någons liv verkar vara perfekt, då blir ens eget ännu sämre. Jag kan säga att det inte går en dag utan att jag tänker på min värdfamilj, hur det skulle ha varit om jag hade förlängt. Jag tänker också mycket om det var rätt beslut att börja plugga nu, hade gärna velat resa mer, men nu lär det ta ett tag innan jag kan göra det. Det är beslut som jag aldrig kan ta tillbaka, så jag försöker inte tänka på det för mycket, men jag har en tendens att drömma mig iväg lite för ofta.

Nu var första inlägget skrivet på 5 månader, nu ska jag försöka se till att det blir några fler!

Puss & Kram
Matilda